Det ar sjukt vad man kan stressa sonder sig for en tamnligen ovasentlig sak. Just nu haller jag pa med att losa nagra uppgifter som vi fatt i var foskningsmetoder lektion. Sjalva uppgifterna maste lamnas in eftersom att om man inte klarar dem sa far man inte godkant i kursen. Jag forstar valdigt lite av dem. Ingenting faktiskt.

Ocksa fastnar jag i en ond cirkel om hur lite jag forstar och hur inte uppgiften kommer bli bra. Och blir den inte bra sa hander det... och det... och det dar. Sen helt plotsligt sa har jag kommit framtill att hela mitt liv hanger pa en tontig kurs.

Ibland blir jag bara trott pa mig sjalv. Dumma dumma tvattmaskinshuvud!

Som vanligt sitter jag och och lyssnar pa Florance and the machine och sjunger med hogt och ljudligt. Sarskilt tydligt ar det inte eftersom jag fortfarande inte lart mig orden. Mrs S visar sin missnojdhet tydligt genom sin saknad. Sitter och skriver pa den dar nedrans uppsatsen. Men hela morgonen har jag gatt och funderat pa vanskap. Vad det betyder for mig. Hur mycket det forandras med aren som gar och hur mycket en djup vanskapsrelation kan paverka en.

Jag ar sa otroligt tacksam over en del vanskaper som utvecklats den senaste tiden i mitt liv. De har betytt sa otroligt mycket for mig och min utveckling. Jag kanner mig sa lyckligt lottad. Nar man inte har haft nagra djupa vanskaper i ens narhet borjar man inse hur mycket just vanskap betyder for ens totala lycka. Jag slutade totalt att kanna nagon gemenskap med manskligheten och undvek allt vad manniskor hette. Savida jag inte hade druckit, kanske jag ska tillagga. Och jag kande mig sa enormt ensam. En pojkvan kan ge en mycket men det ar nagot visst med en djup vanskap.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ville saga med detta inlagget meran att jag uppskattar er sa mycket. Ni vet vem ni ar. 

Jag kanner mig sadar sjukligt uttrakad pa mina studier just nu. Tappat motivationen meran vanligt tror jag. Laste i en bok igar att man skulle ta och se over ens val i livet och slappa taget om de val som inte ar rationella. Typ som man blivit paverkad till att ta och inte tagit for att det ar nagot som man egentligen vill. Med hela ens hjarta da alltsa. Jag har funderat lite over mitt val med psykologin. Om det ar ett val jag gjort eller ett val jag tagit just for att ‘visa alla andra’ att jag visst kan om jag vill. Jag var en ganska sa jobbig tonaring som ni vet. Upprorisk sa in i norden. Sa nagon till mig att gora nagot gjorde jag inte det. Och sa nagon till mig att inte gora nagot sa kunde man lita pa att jag gjorde det. Har funderat lite pa om det kan vara sa med psykologin.

Nar jag var runt 14 och berattade om mina drommar om att bli psykolog klappade en slakting mig pa huvudet och skrattade till ”jaja, visst visst... hahahaha....” I nian nar vi hade var studievagledning tittade var studievagledare pa mig nickade, lutade lite pa huvudet och sade; ’kanske du ska prova pa sjukskoterska istallet’. Jag blev saklart blodigt arg. Bada gangerna och ville utova mina nyvunna kickboxningsovningar. Jag kanner fortfarande ilska nar jag tanker tillbaka pa det.

Jag undrar om jag fortfarande laser psykologi for att den dar slaktingen och studievagledarn sa. Och om det ar sa, vad vill jag isafall gora? Jag gillar att skapa, kanske musik? Jag gillar att hjalpa sa kanske psykolog yrket ar bra anda... Hm..

Annu en ny liten box oppnad. Fucking recovery.

Sitter och overfor bilder pa min kamera och hittade denna ifran nyar. Helt fantastik utsikt fran fina Stinas roof terrace.

Innan jag springer ivag over massa hav och land till Indien ska massa annat goras. Till exempel ova pa att leva i nuet och inte flera manader framat.

Ikvall har jag laddat upp med tva Daim, ett Bounty och ett Galaxy chocklad samt en hel kanna kaffe. En uppsats ska skrivas. Om depression och vidare nagon ny forskning visat nagon battre behandling an KBT och medicin mot depression. Kan bli intressant. Forsoker att intala mig sjalv att det ska bli sa otroligt roligt. Att den kommer att bli sa fruktansvart bra. Att detta ar det roligaste jag nagonsin kommer att gora. Min hjarna leker Rage Against The Machine istallet for att sammarbeta med mig. Harligt det dar.

No no, positiv var det!

Jag gillar kontraster. Det gor varlden lite mer intressant att leva i. Det ger mig aven perspektiv over vad som ar viktigt och vad som kan ses mindre viktigt. Ta det har inlagget tillexempel och jamfor det med det har. Gor det, ni kommer att fa er en tankestallare.

Jag har inte matt sa bra de senaste dagarna. Hamnade i en liten svacka och kande mig allmant utmattad pa livet. Saker har hant, inte sadar varst vasentliga i det stora hela men tillrackligt for att fa mig trilla och skrapa upp knana lite. Annu en gang kontraster, denna gang inom mig sjalv. Fran att ga fran ett euforiskt high in i ett morkt aggressivt hal. Jag kanner mig ganska neutral idag. Blev raddad av konceptet acceptance. Ett underbart koncept att valkomna in i sitt liv faktiskt.

Jag har lite projekt som snart startas upp. Den 18 borjar jag voluntara for nagot som heter ChildLine. Det ar en charity som startats upp for att hjalpa barn och ungdomar per telefon. For sadana som kan ha det svart och behover nagon att prata med. Tror att jag kan vara till hjalp dar.

Blev aven otroligt inspirerad av den 2:ra lankade bloggen och tanker darfor ga ner till det lokala Soupkitchen:et som finns har och fraga om jag kan vara till nagon hjalp. Jag kan inte langre sitta pa min rumpa och gnalla om, vad jag anser, vara oviktiga saker. Det kanns inte langre rattvist. It's the gifts of recovery antar jag. Jag gillar det.

Ta hand om er.

Jag tycker livet ar sa otroligt spannande. Jag fattar inte hur det har hant. Det ar inte bara som jag tagit bort alkoholen ur mitt liv. Nej, det ar nagot storre. Det ar nagot fantastiskt.

En van sade till mig idag att det var for att det fanns ett litet fro under all gyttjan av mitt tidigare liv som nu borjat vaxa. Att istallet for att sta och pissa pa det, dranka det i sprit och tabletter sa har jag nu latit det borja vaxa. Och dessutom sade vannen att det kommer att bli mer, mer an en liten vacker blomma. Det kommer bli en hel javla rosentradgard.

Och vet ni, jag kanner det. Jag gor verkligen det. Saker och ting hander. Saker och ting borjar fa mening. Jag har borjat bli inspirerad av manniskor, av platser, av moten, av situationer -  av livet.


It's fucking grrrrreEEEaAt I'll tell you!

Min telefon ringer ilsket. Det ar en larare fran skolan. Telefonen ligger pa koksbordet och jag kanner hjartat sla hardare for varje signal. Vad vill manniskan? Vad har jag gjort?  

V a d h a r  j a g G J O R R  R T ! ?

Min radsla stoppar mig fran att svara. Inget meddelande blev lamnat pa telefonsvararn. Det kan betyda tva saker. 1. Sa bra nyheter att det inte kan bli berattat pa en telefonsvarare. Eller 2. Sa daliga nyheter att manniskan skakar av ilska och inte kan lamna nagot meddelande. Jag bestammer mig for att det nog ar det senare. Nagonstans inom mig vet att det inte ar halsosamt. Att det inte stammer. Jag kanner att det inte ar ratt. Jag vet att jag borde ha svarat. Jag slar mig sjalv lite extra. Destruktivitet.

Dagen darpa vaknar jag och forsta tanken som moter mig ar gardagens telefonsamtal. Jag slar bort tanken och ater frukost. Inte forran pa kvallen har jag samlat sa mycket mod att jag vagar lyfta luren sjalv och ringa. Jag ringer. Inga signaler gar fram. Jag skickar ett meddelande.

Tanken som jag behaller ar ”vad ar det varsta som kan handa?” Jag bestammer mig for att jag kan inte meran att do.

Nagon minut senare ringer telefonen. Mitt hjarta bankar. Snabbt trycker mina fingrar pa svara knappen innan jag hinner angra mig. Jag kanner svetten i nacken. Mina andetag ar oregelbundna. Jag lyssnar intensivt.

Vad lararen ville?

Jo, just det ja. Han ville bara beratta att min uppsats som jag lamnade in innan jul var sa imponerande att han ville ta upp forskning med mig...